Image may be NSFW.
Clik here to view.

Journalisten Jakob Zetterman har för tidningen Dagens räkning träffat mamma Anna och skrivit en lång artikel om hennes kamp för sin bortförde son Vid, som vi har skrivit mycket om här på SBN:s hemsida.

Klicka HÄR för att läsa artikeln på nätet eller se nedan:

——————————————————————————–

Anna & Vid

Förlorade barn (del 1 av 3). Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända. Dagen har pratat med tre föräldrar som delar samma smärta. Förutom saknaden delar föräldrarna också hoppet – att barnen en dag ska komma tillbaka till dem.

Barnrummet borde egentligen uppdateras en aning. Den brasilianske fotbollsspelaren Ronaldinho har sett sina bästa dagar, likväl hänger hans tröja där på väggen. Och frågan är om planschen med de tecknade superhjältarna fått vara kvar om rummets ägare varit på plats.

Men mamma Anna vill inte röra något.

- Han får bestämma själv, säger hon när hon sätter sig på sängen där hennes trettonårige son Vid borde sova om nätterna.

Var han istället sover, det vet hon inte. Troligtvis i staden Trebinje som ligger i Republika Serbska, den serbiska enklaven i Bosnien. Där har hon träffat sin son två gånger sedan han försvann från Sverige. Det har varit korta och nervösa möten där de varit övervakade av myndighetspersoner. De har heller inte fått prata svenska eller om Sverige, med motivering att det skulle skada pojken psykiskt. Första gången träffades de fem minuter, och drygt ett år senare en halvtimme

- Han var jättenervös. Benen skakade, och hans budskap var att se till att pappans efterlysning försvann, berättar Anna Frank om sitt senaste möte med Vid.

Några kramar senare var hon tvungen att gå därifrån och lämna sonen i ett land utanför EU, i en landsända som skapat sitt eget serbiska system för att distansera sig från den bosniska centralmakten. Ett perfekt nationalistiskt gömställe för den som vill hålla sig undan internationell rättvisa.

Att en förälder för bort sitt barn till ett annat land är ett problem som blivit allt vanligare i Sverige i och med att världen blivit mer global. För tillfället behandlas drygt hundra olika ärenden av Utrikesdepartementet, och det är en nivå som personalen har börjat vänja sig vid.

Det är både mammor och pappor som ensidigt väljer att försvinna med sitt barn, och Anna Frank är mån om att betona att här råder inget könskrig, och nidbilden att det bara är patriarkala pappor som försvinner med sina barn stämmer inte.

Istället för att peka ut ett visst kön vill Anna Frank berätta att det för tillfället finns en hel del brister på hur myndigheter hanterar de här fallen. Hon tycker att lagstiftningen måste spetsas till, polisen måste få befogenhet att ingripa snabbt. Det borde upprättas jourdomstolar som kan ta snabba beslut, för att föräldrar inte ska kunna förhala och vinna tid på att inget görs. Det borde också införas sanktioner mot länder som bryter mot de internationella spelregler som satts upp inom Haagkonventionen.
Systemet går att förbättra, och Anna Frank kan tala av egen erfarenhet eftersom det fanns gott om varningssignaler hos myndigheterna om vad som var på gång i hennes fall.

Anna Frank separerade med Vids pappa när deras gemensamma barn var sex år, och Vid fick bo varannan vecka hos sina föräldrar. När Anna sedan hittade en ny man och gifte sig tyckte hon att hennes tidigare partner började agera onaturligt. Han kunde exempelvis spendera hela dagar i skolan tillsammans med sin son. Ett beteende som inte fungerade i längden och som även myndigheterna reagerade på. Det slutade med att pappan förlorade vårdnaden.

- När det beslutet kom höll pappan honom hemma från skolan i tre månader, och utan någon kontakt med mig, berättar Anna Frank.

Pappan blev arresterad för vad han gjort, Vid fick byta skola och påbörja ett nytt liv.

- Skolan fungerade bra till en början. Men en dag märkte jag att Vid började bli nervös. Då hade pappan hittat honom i skolan.

Ännu en gång höll pappan sin son hemma, och eftersom han hade överklagat beslutet att inte få ha vårdnaden skulle ännu en domstolsprocess dra igång.

Då inträffar något som gör Anna Frank riktigt upprörd. Trots att hon hade ensam vårdnad, trots att pappan brutit mot alla tidigare domstolsbeslut och olagligt ha hållit sitt barn borta från skolan, fattas ett beslut som skulle visa sig bli förödande.

- Då går hovrätten in och ger honom ensam vårdnad tills huvudförhandlingarna ska börja. Under en månad får han ensam vårdnad, berättar Anna Frank som fortfarande inte kan förstå hur man kan gynnas av en domstol genom att bryta mot lagen.
Månaden går och den 10 juni 2008 fastställer hovrätten att Anna Frank ska ha ensam vårdnad av barnet. Pappan får enbart träffa sonen kortare perioder, och enbart under övervakning.

När domen kom befann sig far och son redan utomlands och har hållit sig gömda sedan dess. Pappan är efterlyst av Interpol, och Anna Frank har dessutom vunnit vårdnaden om sin son i Bosnien, efter att de erkänt det svenska vårdnadsbeslutet. Trots alla papper hon har i handen, lagparagrafer i ryggen så har hon dock inte fått tillbaka sin son till Sverige.

Anna Frank sitter i dag i styrelsen i föreningen Saknade barns nätverk, en organisation som stöttar föräldrar vars barn rövats bort. Hon berättar att det finns ett stort behov av kunniga medmänniskor som kan ge sitt stöd när ett barn försvunnit. Ofta mår man väldigt dåligt och mitt bland alla upprörda känslor är det svårt att fokusera på det som behöver göras. Nätverket hjälper till att rätt myndigheter kontaktas, de försöker knyta ihop samordningen med polis, sociala myndigheter och tipsar om advokater.
Saknade barns nätverk vill också stötta processen långsiktigt, exempelvis om det blir en juridisk process i annat land. Då kan de hjälpa till med att hitta billigt boende, hitta tolkar och bra advokater.

Anna Frank berättar att hon och hennes man har lagt ut en halv miljon kronor i kampen för att få hem Vid, bland annat resekostnader och advokatkostnader nere i Bosnien. De är besvikna på att det inte går att få något ekonomiskt stöd från myndigheterna i Sverige, framförallt för att de själva inte har begått något fel.

- Att kämpa för sitt barn ska inte bero på vilken inkomst man har, utan det ska även en mamma eller pappa som inte tjänar så bra kunna göra. Det är orättvist att den ekonomiska bördan ska ligga på den föräldern som inte gjort något fel.
Anna Frank berättar också att Saknade barns nätverk inte bara ska vara ett stöd efter att ett barn rövats bort. De vill också vara med i det förebyggande arbetet, påverka politiker, sprida information och bearbeta myndigheter.

När hon pratar om vad som behövs göras märks det att Anna Frank gått igenom en lång process, hon har stångats mot myndigheter, läst lagar och vet vem som ansvarar för vad. Men mitt bland alla konventioner och juridiska domar finns också känslorna, saknaden och gråten som inte är långt borta.

- Man vänjer sig aldrig riktigt, säger Anna Frank efter två år av saknad.

- Man tror inte att man ska klara en dag, en vecka, eller en månad utan sitt barn. Och helt plötsligt har det gått två och ett halvt år. Men saknaden blir aldrig mindre, man vänjer sig aldrig.